Förhöret i modersmålskursen innehöll en A- och en B-del. A-delen besvarades i grupper om c fyra studerande. Grupperna skulle lämna in ett gemensamt svar på frågan/frågorna. I min ena kurs var det ett essäsvar, i den andra språkfrågor/fel att rätta. B-delen besvarade de individuellt. Där ingick också en fråga om A-delen: Utvärdera ert arbete med del A. Hur bra kunde du? Hur bra kunde de andra? Återge lite hur alla kunde och arbetade (med namn, konfidentiellt).
Ungefär 20-30 minuter gick åt för A-delen. Med klassen som skulle skriva ett essä-svar använde jag två klassrum (två olika frågor per klass) och gick mellan klasserna. De hade lämnat datorer och mobiler i ett annat rum. Med klassen som skulle korrigera språkfel m.m. hade alla grupper olika uppgifter (eller uppgifterna i annan ordning) och kunde därför ha varit i samma utrymme. Nu råkade specialläraren vara med och vi använde två klassrum.
Mina reflektioner:
* Hurdana ska grupperna vara? Ska de vara homogena eller heterogena? Nu alfabetisk ordning.
* Studerande var nöjda över att ha ett gruppförhör
* Intressant var då en studerande kom på rasten efteråt och beklagade sig över att hon gjort nästan hela jobbet. När jag senare läste allas svar, tyckte de andra i den gruppen inte så, det kom t.ex. en kommentar att ovannämnda studiekamrat inte brytt sig om de andra, de andra fick inte en chans, "hon bara skrev allt".
* Flera grupper arbetade bra, var artiga, diskuterade de olika förslagen
I kursutvärderingen kom detta gruppförhör ofta fram som ett bra arbetssätt i kursen. Flera studerande sade att de nu uppnått målen. Och att det att man skapade svaren tillsammans gjorde att man fick bekräftelse på att man tänkt rätt. Alltså något att fortsätta med.
/Irina på gymnasiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar